Carligto
De kom från avlägsna platser efter sin mystiska legend och här fann de sitt paradis. Dessa nybyggare upptäcker oss den andra Costa del Sol, bort från herrgårdar och liv och rörelse.
Vi går fel om när vi nämner Costa del Sol vi angrips bara av de klyschorna som vi förknippar med Marbella. För om vi bestämmer oss för att titta öster om Malaga, det finns en annan Costa, också del Sol, som lever utan att vilja göra oväsen, mindre trångt och långt ifrån all prål.
Det är kustlinjen som definierar profilen för ** Axarquia, ** en av de platser där mer än en stereotyp kan ges fritt spelrum, ja, men i det här fallet är de tillåtna, eftersom de föddes från de romantiska resenärer som , söder om Despeñaperros, prisas en pittoresk estetik, ett överflödande ljus, ett förödande landskap...
Fiskehamnen i Caleta de Vélez
Tänk om, någon annan legend enligt vilken det fortfarande finns hopp om att korsa vägar med en bandit på vägen -in Alfarnate , förresten, den äldsta rean i Andalusien är bevarad, ifall någon uppmuntras.
Nuförtiden är det inte så få som kommer från avlägsna länder hit på jakt efter det där imaginära så... äkta? Vissa skulle säga "bukolisk" ... och andra skulle helt enkelt stanna kvar "folkloristisk". För mig, Axarquia förkroppsligar "det verkliga Spanien".
besöka många av små byar, romantiska och vitkalkade, det är som hoppa tillbaka i tiden, med hjordar av getter prickade på kullarna, åsnor som betar i fjärran, smala gränder långt innan bilens uppfinning och radhus staplade på varandra på bergssluttningarna.”
Orden är från Allan Hazel, Amerikan som tillsammans med holländaren Marc Wils övergav "the noisy and relentlessly busy life of London" för elva år sedan.
Tillsammans anlände de till en liten stad i det inre av denna region i Malaga, Canillas de Aceituno –balkongen i Axarquia– att driva ** El Carligto , en exklusiv bondgård som medvetet avlägsnats från civilisationen,** som har fått sitt namn från en nyfiken fonetisk anpassning av eukalyptusen som definierade fastigheten, och där man kan tro att den är i själva toppen av världen.
El Carligto rum, där den vita färgen blandas med träets varma toner och lergolvet
I den 31 städer och 67 distrikt av Axarquia verkar tiden inte vilja gå framåt. Varken tid eller bilar har råd att åka bråttom.
Med några mer än slingrande vägar och en asfalt som verkar ha blivit förstenad sedan 70-talet svarar resornas längd inte på någon logik, och konceptet nära kan rymma mer än en överraskning.
Och visst har den isoleringen – också orsakad av en labyrint av kilometer med obanade gränder från vilka vita prickar i form av minibondgårdar dyker upp, utspridda, slumpmässigt – möjliggjort, Trots att man har havet som sällskap har "turismen här inte kommit överstyr".
säger holländaren Clara Verheij, ägare med sin man, André Both, av ** Bodegas Bentomiz **, i Sayalonga.
För mer än tjugo år sedan sökte de en förändring av livet och kom till Axarquia med avsikt att “bygga vackra hus” , medan hon, en antropolog, ägnade sig åt att undervisa i engelska.
Mudejar förflutna i Árchez, en annan av byarna i Axarquia
De bosatte sig på en gård omgiven av vingårdar, och det som började som en hobby blev en livsstil och de byggde till och med där en vacker Bauhaus-inspirerad vinkällare, förresten.
"Om du är företagare, det finns många möjligheter inom detta område. Möjligheter som lokalbefolkningen vanligtvis inte utnyttjar”, påpekar Clara. Idag känner de redan mycket väl till de branta terrängerna där inte ens åsnor får komma in; även om du kommer att upptäcka där, trotsa tyngdlagarna, solbrända landsmän med sina espadrillor.
Och idag vet de också att vinden från närliggande alboran havet, höjden på vingårdarna och skifferjordarna är perfekta för dem att ta sig fram druvor som Muscat of Alexandria –hans torra Ariyanas förtjänar att placeras som en vit header– eller bröt den
Bergen i Axarquia i Frigiliana
Han tittade också på Axarquia, och även inuti den, engelsmännen Tanya Miller. ** Frigiliana är den vackraste byn i Malaga, ** kanske i Andalusien och, om vi insisterar, nästan, nästan i Spanien.
I nio år, och som fler och fler utlänningar gör, kom Tanya bara hit för några dagars semester på vintern -sommaren är något annat, och många vet redan att den kvävande landvinden inte ens dyker upp i hennes ursprungsland-, men för ett och ett halvt år sedan öppnade han ett litet boutiquehotell, Miller's.
Dörr och apelsinträd i Frigiliana
Uppgifterna säger det var tredje invånare i Frigiliana är utlänning (som också händer i Comares, i Cómpeta...) .
Du kommer att se dem gå runt slingrande kullerstensgator, gå in i ett av de där husen med fasader så vita att de tycks vara målade varje morgon, dyker upp från sina färgade dörrar och...förförs, naturligtvis, av "Människornas värme och deras anlag för en bra fest när som helst", medger Alan Hazel, från El Carligto.
Typisk vit gata i staden Frigiliana
"Ställen har ingen rätt att vara så upprörande läckra" sa den amerikanske författaren John Dos Passos om Nerja, det maximala uttrycket för vad ett Babelstorn betyder, även om det för många av dessa 'adopterade' utlänningar, de redan 'axarquicos', kanske – och märkligt nog – redan är för turistigt.
Dock även här distriktet Maro, varifrån, titta österut igen, börja de som utan tvekan är de vackraste och vildaste stränderna och de mest fascinerande klipporna på Malaga-kusten.
En kust som skyddar fiskar med namn som verkar vara hämtade från en barnberättelse: katthaj, soldat, smed, sampedro... och som är placerade i ordning i Caleta de Vélez fiskmarknad, konkurrerar med den bästa havskräftan vid kusten och mellan mängder tunt skal och sardiner.
välsignad respekt, som matar matälskaren om strandbarerna vid denna kust.
Det traditionella sardinspettet från Malaga
i Axarquia dussintals språk talas; men det finns också tusen och en kanter som markerar dess orografi, och tre klimat som hela tiden verkar vara motsatsen. Detta är alltså ett disparat territorium.
Det är därför du kan nå den sk “Södra Pyrenéerna” –läs Alfarnate, med en avundsvärd fruktträdgård och där snö till och med dyker upp på vintern– och landar i en inre region, torrare, mer ockra, byggd med mandel- och olivträd.
Och också, ja, hjordar av getter som förlamar bilar, tills den dyker upp, en gång förbi Viñuela-reservoaren – i en blå färg som verkar vara hämtad från ett vykort från 60-talet, och med "ögat" på La Maroma, den högsta toppen i provinsen – på slätten, redan nära hav, var en matta av subtropiska frukter transporterar oss till Kalifornien.
Maro-Cerro Gordos klippor
Denna bild och detta klimat inspirerade den tyska forskaren Hans-Dieter Wienberg att boosta på 70-talet avokadoproduktion i regionen.
"Vi tog med tusentals och åter tusentals ben från Mexiko, vi odlade växter och vi lärde oss hur man odlar dem i plantskolor", mindes han för flera år sedan. Nu för tiden, Det är den spanska regionen som odlar mest avokado.
Några av de största tillverkarna av vilda jordgubbar, av Koriander och det ännu mer exotiska ätbara blommor, som Peter Knacke och Til Runge.
Även tyskar, som lyckades få elBulli, Dani García, Pedro Subijana och till och med franska kockar att lära känna staden benamocarra, där de har installerat sitt företag Sabor & Salud.
Roscos carreros typiska för staden Alfarnate, med en touch av anis, kanel och kryddnejlika
Utan magin och komplexiteten i dess terräng skulle Axarquia naturligtvis inte ha (samma) betydelse. Tja, utan det och idag utan dessa nya "nybyggare" som har hittat sitt territorium här.
låt oss bara hoppas att den fridfulla "erövringen" inte går längre... och att vi i framtiden inte behöver göra anspråk på det.
_*Denna artikel och det bifogade galleriet publicerades i nummer 121 i Condé Nast Traveler Magazine (oktober). Prenumerera på den tryckta upplagan (11 tryckta nummer och digital version för €24,75, genom att ringa 902 53 55 57 eller från vår hemsida ) och njut av gratis tillgång till den digitala versionen av Condé Nast Traveler för iPad. Oktobernumret av Condé Nast Traveler finns tillgängligt på dess digitala version för att njuta av den på din favoritenhet. _
Coquinas på fiskmarknaden i hamnen i Caleta de Vélez